evvvelinaa

En julikväll som denna, då ja precis blev påmind om, hur liten världen egentligen är tänker ja automatiskt tillbaka på den tiden då hela min själ gick i krasch...
Men den tiden e förbi, jag kan nu prata om den utan att falla ner på marken.
Visst har den dock satt sina spår. Mitt självförtroende har varit i botten,  likaså min tillit gentemot andra människor. Men det är väll en smäll jag får ta.... eller helt enkelt leva med!
Men det jag däremot önskar. Är att jag kunde radera den "tiden" ifrån mitt liv. Den har förstört så otroligt mkt, som ingen någonsinn kommer att kunna förstå. Men dessvärre så hjälper det inte att ällta det som har varit. Nu lever jag idag. Jag har sakta men säkert rest mej upp ifrån botten, och detta tack vare mina närmaste! Jag är fortfarande inte i mål, men jag har iaf kommit en bra bit på vägen, och rädslan i mina ögon, börjar sakta mejnsäkert försvinna.
På årerseende
/Evelina